afrotastic

Angående att jag sa att jag var söt och underbar som barn. Fick under middagen med familjen reda på hur jag var back then. Tydligen har jag aldrig varit lyckligare än den gången min syster hamnade på sjukhus med en sticka i fingret eller den gången hon grät när mammi skulle sortera ut de flätorna hon hade i sitt hår.

Bakgrund: Som barn var min syster extremt håröm. Hon grät varje morgon när hon skulle borsta håret. Som resultat av detta fick hon in flätat hår i sitt egna så hon såg ut som Pocahontas. Jag var dock inte så håröm så jag fick ha mitt tråkiga, lockiga korta och inte alls Disney-prinsessehår. Jag var otroligt avundsjuk så när hon va tvungen att ta ut det och det gjorde ont var jag nöjd. När hon senare fick ännu kortare hår än mig var jag ännu nöjdare.

Ideal barn? Ja, men visst... Jag är i alla fall bättra nu..?