Hurt beyond recognition

Idag när jag satt och lyssnade på min fabulösa musik hörde jag en röst som uppmuntrade mig att gå ner och äta genom Glees verision av Time Warp. Som den hungriga och lydiga dotter jag är gick jag ner. Jag lägger upp mat och när jag tittar upp för att fråga min syster om något ser jag att de redan hade börjat äta utan mig. När jag skriver det kan det kanske vara lite missvisande, de hade typ ätit upp redan! :(

Jag har aldrig känt mig så sårad i hela mitt liv. Att säga att det är en dolk i hjärtat känns lite melodramatiskt men en stridsslaga i huvudet. Ja, vid närmare eftertanke är det precis så det kändes. Tack mamma. Tack.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0