afrotastic

Idag var jag med fina Anna och gick omkring på stan. Efter det gick vi förbi vår gamla skola med en blomma och lämnade ett kort till en gammal lärare till oss som gått bort. Ena sekunden skrattar vi åt minnen och sedan slås man över... Något, jag vet inte vad. Inte sorg, eftertanke eller skuld. Inte ens en blandning av alla de sakerna. Det finns inga ord i något språk som kan beskriva det och det vet jag trots mina väldigt begränsande språkkunskaper.

Hans Markén var en av de mest fantastiska människor jag någonsin lärt känna. När jag var nära tårar för att jag trodde att jag inte skulle få det betyg jag ville ha slog han mig i huvudet med en tidning, sa att jag var en idiot och pratade med mig tills all den besvikelse och skam jag känt var ersatt med hopp och skratt. Alla de gånger han har kallat mig dum i huvudet, pekat "fuck you" till mig och skrattat åt mig. Jag kan inte tänka mig att jag hade överlevt hödstadiet utan dem.

Allt är så dramatiskt då, varje misstag är ödesdigert och inget skulle någonsin kunna bli bra igen. Hasse fick mig att ta ett steg tillbaka och skratta åt allt, skratta åt mig själv och det gjorde han med. Jag är ledsen för de som aldrig kommer lära känna honom. Vila i frid underbara Hasse!